All kritik är bra...

Jag förespråkar all sorts konstruktiv kritik, för vad vore vi TV-journalister utan den. Ända sedan jag kom till mitt nya jobb har lovorden praktiskt taget regnat över mig, både i mailform och muntliga. Jag har nästan känt mig felfri och övermänsklig, varit nästan lite kaxig.
Men så idag kom ett klagomål.

Efter min första sändning ringer telefonen.
Jag hör en kvinlig röst säga:

-Varför har ni den där tjejen som man inte hör vad hon säger?
-Du menar mig, sa jag...
svaret följdes av en halvlång tystnad tills tanten fann sig i situationen. Hon hade ju faktiskt gjort sig besväret att ringa in och klaga så nu ville hon ju få gehör för sitt klagande.
-Ja du låter konstig.
-Är det min dialekt du menar, för i så fall kan jag tyvärr inte göra något åt det.
-Nej, du låter pipig och nasal.
Det påståendet följdes av att hon härmade mig, eller så som hon upplever att jag låter.
-Så låter det när du pratar och det tycker mina vänner med.
-OK, ja tyvärr kan jag inte göra så mycket åt min röst så var vill du egentligen komma?
-Ni får väl se till och fixa ljudet när du jobbar. Ingen annan på Smålandsnytt låter som du. Omöjlig att höra.
-Ledsen att du tycker så, men...
-Det är inte bara jag.
-Ledsen att ni tycker så, men det är nog bara att gilla läget är jag rädd, för jag kommer va här ett tag.
-Jasså, ja men då har jag i alla fall framfört mitt klagomål.
-Tack så mycket du, hej då.
-Hej då.

Vad gör man åt ett sådant klagomål? Blir man arg, rycker man på axlarna, eller känner man sig värdelös. Jag har hört mycket under min tid inom TV, men ALDRIG att någon stört sig på min röst.
All kritik är bra så länge den är konstruktiv.